Ponta do Ouro

Så långt ner i södra Moçambique som man överhuvudtaget kan komma, praktiskt taget på gränsen till Sydafrika, ligger den populära badorten Ponta do Ouro. Boer-inslaget är så starkt att man nästan kan tala om en sydafrikansk enklav. Majoriteten av turister kommer därifrån, de flesta ställen (restauranger, barer, hotell, dykfirmor, etc) drivs av sydafrikaner, och inte minst anges alla priser primärt i Rand. Från Maputo är det inte mer än dryga tio mil dit, men det tar ändå 3-4 timmar att köra på vägar som på sin höjd är knappt acceptabla. Bitvis är det usla, gropiga jordvägar, för att närmare Ponta do Ouro övergå i mjuka sandspår där fyrhjulsdriften verkligen behövs för att inte köra fast. Det gångna veckoslutet var långhelg i både Moçambique och Sydafrika så det var så gott som fullbokat överallt. Ambassadörsparet Irina och Stanley lyckades trots det snoka upp ett boende med kapacitet för fem par/familjer, så vi var ett litet gäng som satte av dit för en helg av bad och whale watching. Tyvärr utan Karin som precis nu är på en jobbresa till Sverige som spänner över två moçambikiska långhelger… extremt dålig tajming!

Helgen var lyckad rakt igenom. Vädret var verkligen en fullträff, soligt och varmt hela tiden, och stranden är hur lång som helst, med en koncentration av soldyrkare, barer och strandförsäljare närmast samhället men sen alltmer öde ju längre bort man kommer. Våra barn, som tidigare varit ganska försiktiga av sig vid havsbad, tvekar nu inte längre att kasta sig i vågorna.

Vårt boende var ett kapitel för sig. Vi bodde på en dykfirma som även smällt upp ett antal permanenta tält i sin trädgård. Lite primitivt var det, men samtidigt charmigt också att samlas runt grillplatsen för gemensam middag. Fast inte så kul att bli väckt vid halv fyra-tiden på morgnarna av galande tuppar och skällande hundar.

Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords för vår första lunch på en strandrestaurang innan vi såg hur det sprutade och plaskade en bit ut på havet. Det är migrationssäsong för knölvalar just nu, vilket gör att de rör sig från arktiska breddgrader där det finns gott om föda, till sina parningsplatser i varmare vatten, och sen tillbaks igen. På många ställen utmed Moçambiques kust kan man därför se valar så här års.

Vi hade bokat en valsafari ena dagen, så vi gav oss ut med en snabb gummibåt genom kraftiga vågor på jakt efter valar. Och vi fick snart närkontakt… tyvärr fick vi inte se hur valen hoppade upp i luften, men väl hur den viftade med stjärtfenan och plaskade runt. Sen såg vi vattensprut på många håll, men inga fler valar över ytan.

På tillbakavägen till Maputo körde vi en delvis annan väg närmare havet, och stannade för lunch på ett litet ställe högst upp på en sanddyn med fantastisk utsikt över kusten. En perfekt avslutning på helgen!