Maputo Elephant Reserve

Det finns ett antal nationalparker i Moçambique, men inte med några större djurpopulationer. Det mesta sköts bort under inbördeskriget som följde på befrielsen från Portugal, fast det har börjat återhämta sig lite grand. Det som är närmast oss, Reserva Especial de Maputo (eller Maputo Elephant Reserve) ligger inte mer än en 6-7 mil söderut, fast det tar nästan två timmar dit ändå eftersom vägarna inte är i något bra skick. Vi passerade faktiskt entrén till reservatet på väg till Ponta do Ouro förra helgen. Nu var det ytterligare en långhelg, den tredje på kort tid, och lärarfamiljerna på skolan hade planerat att åka dit. Vi var inte direkt svårövertalade när vi blev tillfrågade om att hänga med, och detsamma gjorde vår gode vän Thomas med sönerna Dante och Leon. Så vi var ett stort och glatt gäng som gav oss i väg tidigt i ottan på lördagen, med sammanlagt fyra bilar.

Catembe-färjan
Catembe-färjan
Maputo i gryningsljus från andra sidan bukten
Maputo i gryningsljus från andra sidan bukten

Det första momentet innebär att ta sig över Maputo-bukten med färjan till Catembe, iallafall om man vill ta den i sammanhanget kortaste vägen. Förra helgen när vi skulle till Ponta do Ouro var det en enormt lång kö till färjan, så då beslöt vi oss för att köra runt landvägen istället, en omväg på ca 1,5 timmar på gruvligt dåliga vägar. Det ville vi helst slippa nu, så visa av den erfarenheten kom vi ner till färjan redan 05:45 denna gången, och behövde då bara köa ca en halvtimma innan vi kom ombord. Överfarten tar sen runt 20 minuter, och klockan hann bli ungefär nio tills vi var framme vid gaten till reservatet.

Här kommer man in på reservatområdet...
Här kommer man in på reservatområdet…
... och strax efter kommer man fram till gaten där man betalar inträdet. Där finns även ett litet café samt den sista WC:n på några dagar
… och strax efter kommer man fram till gaten där man betalar inträdet. Där finns även ett litet café samt den sista WC:n på några dagar

Där får man betala inträdet, i vilket även en campingavgift ingår. Detta är också platsen för att vidta en nödvändig åtgärd med bilen. Fyrhjulsdrift krävs, och utöver det måste man minska lufttrycket i däcken. På så sätt blir det lättare att ta sig fram i de sandspår som utgör vägarna inne i parken. Fast ibland hjälper inte ens det, skulle det senare visa sig under återresan. Hur som helst, när vi rullade in i reservatet visade det sig dessutom ganska omgående att fröken Pernillas bil var alltför låg och underredet slog i, så vi var tvungna att vända om och parkera hennes bil vid gaten. Som tur var hade vi plats för både passagerare och packning i de övriga bilarna, efter lite omstuvning. Väl innanför grindarna är man sen helt utelämnad åt sig själv. Detta är riktig vildmark utan några som helst faciliteter, och man måste vara helt självförsörjande och ta med all mat, dryck och campingutrustning. Vi har ett par små enmanstält som vi tog med i reserv, men skolan äger flera större tält som vi kunde få plats i.

Svarta elefanter
Svarta elefanter
Böljande kullar
Böljande kullar (det framgår inte riktigt hur brant den här nerförsbacken var i verkligheten)
Och till sist framme vid havet
Och till sist framme vid havet
Sjö längs vägen. Bada inte här!
Sjö längs vägen. Bada inte här!

Under ungefär två timmars körning från gaten till campingplatsen Ponta Milibangalala passerar man otroligt vacker natur som växlar mellan tät skog, vidsträckta savanner, böljande gröna kullar och ett pärlband av små sjöar och dammar. Vi stannade för lunch-picknick vid en av sjöarna. Det finns som sagt djur också, och reservatet har fått sitt namn efter stammen av elefanter som uppgår till ca 200 stycken numera. Detta är dock något helt annat än i Krugerparken där elefanterna knappt bryr sig om bilarna. För det första ser elefanterna här annorlunda ut då de är nästan helt svarta, och för de andra är de väldigt skygga eftersom de inte är alls lika vana vid människor. Det sägs också att dessa elefanter är extra aggressiva eftersom de fortfarande lär bära på minnen av hur de jagades under kriget, så det är inte bra att komma för nära. Det är inte alls givet att man får se dem, men vi hade tur och såg små flockar av elefanter på behörigt avstånd både på väg in och på väg ut ur reservatet. Utöver det såg vi zebror, gnuer, flodhästar, olika sorters antiloper och många marabou-storkar. Några i sällskapet såg även giraffer, dock inte vi. Till slut, när vi passerat den sista kullen, bredde den majestätiska Indiska Oceanen ut sig framför våra ögon. Nästan det första vi ser är sprutandet och plaskandet från några valar en bit ut, ett otroligt häftigt mottagande.

Vårt tältläger
Vårt tältläger
Det fanns tid att spela spel och läsa böcker mellan doppen
Det fanns tid att spela spel och läsa böcker mellan doppen
Stella och Nellie leker i sanden
Stella och Nellie leker i sanden

Campingen bestod av uthuggna gläntor i bush-vegetationen precis jämte stranden. Eftersom det var långhelg var det ganska många andra besökare där, men kommer man en vanlig helg är chansen stor att man får vara i stort sett ensam. Det fanns faktiskt en brunn där man kunde hämta vatten för rengöring och disk, och även en gemensam latrin (dock helt öppet, utan något insynsskydd, så vi föredrog att gå in i buskagen istället). Under söndagen, då vi hade hela dagen på plats, tog vi det bara lugnt… badade i havet, lekte, läste, spelade fotboll på stranden. På kvällarna tände vi upp den medhavda grillen och la på kött och kyckling, och Per plockade så småningom fram gitarren när vi satt runt lägerelden. Det visade sig dock lura mer djur i buskarna: tjuvaktiga små apor. En av dem hade fräckheten att i ett obevakat ögonblick komma ner, öppna locket på en plastburk och smita iväg med en kokt majskolv! Sen hördes ett fasligt tjatter inifrån buskaget när han inte ville dela med sig till kompisarna.

Manetmärket på Leos mage ser ut som blixten i Harry Potters panna
Manetmärket på Leos mage ser ut som blixten i Harry Potters panna

Ett annat lite otrevligare inslag av djurliv var de bluebottle-maneter som det fanns ganska rikligt av i havet. De har små blåaktiga kroppar varifrån det utgår långa smala tentakler. Leo och flera andra i vårt sällskap blev brända av dem. Inte för att det är farligt på något sätt, men det gör ont och svider ett tag, och svullnar upp lite.

 

 

Thomas bil i sandens grepp
Thomas bil i sandens grepp
Nöjda barn vid Ponta Milibangalala
Nöjda barn vid Ponta Milibangalala

På måndagsmorgonen rev vi tälten och packade ihop alla tillhörigheter för att köra tillbaks till civilisationen. Då visade det sig med tydlighet varför man inte bör ge sig ut under sådana här omständigheter på egen hand. Efter att vi hade gjort ett stopp för att titta på flodhästar satt Thomas tungt lastade bil fast i de djupa sandspåren. Det gick dock ganska enkelt att dra loss den med bogserlina efter att först ha skottat lite, men är man själv kan man bli kvar länge om man fastnar. Vi mötte kanske 4-5 andra bilar under färden in i och ut ur reservatet, och det var ovanligt många.  Men utöver den malören gick återfärden utan problem. Vi valde dock  att köra den längre omvägen tillbaks till Maputo, eftersom vi inte ville riskera att hamna i långa färjeköer efter helgens slut, vilket ofta är fallet.

Operation Caco
Operation Caco

Av en slump var det en ”Operation Caco” på stranden på söndagen (caco = glasskärva på portugisiska). Sådana aktioner har det även varit på flera ställen i och omkring Maputo tidigare i år. Det kan liknas vid ett svenskt operation dagsverke, när frivilliga går runt och plockar upp skräp. I just det här fallet, på det här stället,  kan man nog hävda att mycket av skräpet spolas upp från havet, men tyvärr slänger besökarna på campingen en hel del också. Vår campingplats var rätt nerskräpad när vi anlände, men vi lämnade den iallafall betydligt renare.

Jag var ute och sprang i går morse, och blev rent av äcklad av hur svinigt det såg ut på vissa ställen längs Maputos kustväg, Avenida da Marginal, efter långhelgen. Folk är lediga och festar… visst det är förståeligt, men kastar skräp och krossar flaskor runt omkring sig som om det inte fanns någon morgondag. Sådana här Operation Caco:s i all ära, men jag undrar om det inte skickar fel signaler också. Alla dessa moçambikier som redan saknar ansvarskänsla för allt miljömässigt blir liksom vana vid att andra städar upp efter dem. Sjukt irriterande!

Men en fantastiskt upplevelserik helg var det ändå, och till Elefantreservatet lär vi komma tillbaks, med Karin nästa gång.

3 reaktioner på ”Maputo Elephant Reserve

    1. Tja, den har fått en del stryk. Många smårepor från den täta vegetationen som vägarna stundtals passerade genom. En av våra vakter håller i skrivande stund på att vaxa bilen, vilket råder bot på det värsta.

      Sen har ett fäste till avgasröret skakat sönder. Det är temporärt fixat med ståltråd, men det behöver svetsas fast igen i underredet.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s