Blandade känslor

Plötsligt gick det ett par veckor utan blogguppdateringar, och det har hänt både tråkiga och roliga saker under den tiden. Jag skrev om våra vänners fantastiska bröllop i förra inlägget, men tyvärr fick det en ruskig avslutning. Vid återkomsten till Maputo dit de och nära släktingar färdades i två bilar, blev den ena bilen rånad vid ett rödljus i en livligt trafikerad korsning. Några män trängde sig in i bilen och tog under pistolhot allt av värde, inklusive kameror med all deras dokumentation av bröllopet. Helt fruktansvärt! Den typen av brutala rån var inte helt ovanliga för många år sen, men vi har inte hört talas om det sen vi flyttade hit. Brottsligheten brukar alltid öka i takt med att julen närmar sig, och i och med landets prekära ekonomiska situation har det förutspåtts att det ska bli värre än vanligt. Den här händelsen verkar bekräfta den dystra profetian, och blir en väckarklocka för oss alla att vara på sin vakt.

Som om det inte räckte med det…efter bröllopet åkte våra vänner Cristina och Thomas med familj på semester som avslutades med ett besök i Johannesburg. Under ett museibesök blev deras bil stulen, en trotjänare de även hade fyra år i Zambia innan flytten till Moçambique. (Den finns på bild från vår gemensamma helgtripp till Ponta do Ouro härom månaden). Så de fick flyga tillbaks till Maputo, och nu väntar fajter med försäkringsbolag. Extremt tråkigt det också!

Desto roligare var det att få besök av våra kära vänner Markus och Maria Adenfelt med sina barn som är i princip jämnåriga med Leo och Stella. De bilade på egen hand i Sydafrika och Swaziland innan de kom till oss i Maputo. Förutom att få chansen att visa dem vår vackra och kontrastrika hemstad och pröva några av de bästa restaurangerna, bilade vi tillsammans upp längs kusten, till strandhotellet Nascer do Sol (solens födelse = soluppgång) strax norr om Xai-Xai där vi spenderade en skön helg.

Ena dagen åkte jag och Markus för att proviantera i det närbelägna samhället Chidenguele. Efter att handlat klart hörde vi vacker sång strömma mot oss från bakom en mur, och vi kikade in för att se vad som pågick. Där på bakgården, under ett stort vackert träd, visade det sig vara en gudstjänst i det fria, och vi blev invinkade av några damer i församlingen. Så vi gick och ställde oss bland dem och såg att det pågick någon slags förbön där prästen utövade handpåläggning på några knäböjande personer. Efter några avslutande ”amen” fick vi gå och hälsa på prästen som lite konfunderat undrade vad vi var för några och var vi kom ifrån, vilket jag tafatt försökte förklara. Därefter skred vi försiktigt därifrån medan gudstjänsten fortsatte. Bara ett slumpmässigt inträffat möte, men det gjorde stort intryck på oss. Foton finns inte; det kändes förstås helt fel att hala upp en kamera i det sammanhanget.

Så ni i Sverige som läser detta och går i tankar på att komma och hälsa på oss: Det är sådana fantastiska upplevelser som väntar där man minst anar det. Risken att råka ut för grövre brottslighet ska självklart inte förringas, men det tillhör ändå extrema undantagsfall.