Kulturellt kapital

Tillvaron som s.k. spouse (medföljare) innebär ett stort ansvar för hemmet och familjen. Det är mycket praktiska detaljer kring hushållet som behöver styras upp, inköp som ska göras, räkningar som ska betalas på plats hos våra leverantörer av exempelvis TV/Internet och vattendunkar till vår vattenkylare. Med jämna mellanrum är det något som går sönder eller inte fungerar i lägenheten så hantverkare måste tillkallas. Och inte minst att förbereda barnen för nästa skoldag och se till så att de får med sig alla läxböcker, utrustning för olika aktiviteter, matkuponger, mellanmål, mm. Men självklart blir det en hel del tid över också, som vi medföljare fyller på olika sätt: en del har egna jobbprojekt, en del pluggar (själv har jag ju hunnit med bägge delarna). Det löps och tränas mycket. Vi ses ibland för gemensamma fikor och luncher. En del av oss nordiska medföljare har dessutom sen en tid tillbaks börjat göra utflykter av kulturell karaktär tillsammans.

Häromdagen var vi en grupp på 15 personer som gjorde vår andra sådana utfärd, till förstaden Matola där vårt mål var konstnären Pekiwas bostad/verkstad/galleri. Han får anses vara en av de mer kända samtida konstnärerna i landet, och jag har nämnt honom i förbigående i ett par tidigare inlägg. Det lustiga är Karin känner honom rätt väl sen förra perioden hon jobbade i Maputo (2000-01) i.o.m. att han på den tiden var sambo med en finsk väninna till Karin. Så det var lite kul att kunna hälsa honom att jag är gift med henne och att vi är tillbaka i Maputo sen ett par år tillbaks, vilket han inte var medveten om.

Pekiwa skulpterar i trä, och har gjort sig känd för att återanvända gamla träföremål som dörrar, fönsterluckor, kanoter och järnvägsslipers. Han finns representerad både på gallerier och i offentliga miljöer. Det splitternya skrytbygget till skyskrapa som inrymmer Moçambiques riksbank har t.ex. ett stort verk av honom, som dock inte har blivit tillgängligt för allmänheten ännu, men det ska visst bli det. Efter att ha blivit visade runt bland hans utställningslokaler och verkstad fick vi slå oss ner till bords, och bjöds på en traditionell moçambikisk lunch tillagad av hans fru. Det var grillad kyckling förstås, med en massa olika tillbehör och grönsaker. Den hemgjorda piripiri-röran var pricken över i:et.

Mer på kulturfronten är att Capulanaz, det band jag trummat med till och från, återuppstod sistlidna helg. Vi tappade ju vår sångerska Anne som flyttade till Sverige i somras, men med lite omgrupperingar i truppen lyckades vi med tre dagars varsel repa in en handfull låtar som vi spelade på en fyrtioårsfest i lördags. Måste säga att det gick förvånansvärt bra och togs emot väl av en entusiastisk liten publik. Här ett låtexempel:

”I Will Survive”, Gloria Gaynors gamla hit ja… Det blir en cynisk övergång till orsaken bakom den tredagars landssorg som just nu är utlyst i nationen, och som gör att exakt alla flaggor vajar på halv stång. En tankbil full med bensin, på väg från hamnen i landets näst största stad Beira till Malawi. Av okänd anledning stannade chauffören (som sedan dess är försvunnen) i en liten by där ortsborna flockades för att stjäla bensin, och det bar sig inte bättre än att hela ekipaget exploderade. Män, kvinnor och barn i dussintal brändes ihjäl. Dödssiffran är hittills 84 personer men lär stiga eftersom många är svårt skadade. Detta illustrerar i all sin hemskhet nöden i landet, där människor tvingas ta potentiellt livsfarliga risker för att komma över lite bränsle som de annars inte har råd med. Av vad jag förstår har den här katastrofen rapporterats om i media i Sverige… som vanligt är det bara död och elände från den här kontinenten som slår igenom i mediebruset, bah!