Swaziland

Tänk dig ett litet naturskönt och höglänt kungadöme, inklämt mellan jättarna Sydafrika och Moçambique, där det finns ett vänligt, stolt folk med levande traditioner, inte minst för vackra hantverksarbeten.  Detta skulle kunna vara ett sätt att beskriva Swaziland, Afrikas sista absoluta monarki. Men man kan även med rätta hävda att det är ett extremt odemokratiskt och ojämlikt land på ruinens brant, tyngd av en enorm statsskuld, styrd med järnhand av kung Mswati III och en liten elit runt honom, som vältrar sig i lyx medan 70% av befolkningen måste klara sig på mindre än 2 US$ om dagen. Politiska partier är förbjudna, det finns ingen ”freedom of speech”, kritik mot kungen eller parlamentet jämställs med terrorism, landets medellivslängd är bland de lägsta i världen pga härjningarna av HIV och tuberkulos. And the list goes on…

Allt detta till beaktande är det ändå ett populärt land att besöka, och som turist lär du inte konfronteras med mer än den vackra ytan (men det är ju bra att upplysa sig om baksidan). Karin och jag var i Swaziland för 15 år sedan, och kände nu att vi ville komma tillbaks med barnen under jullovets andra hälft. Det är trots allt bara en dryg timmes bilresa till gränsen från Maputo.

På rekommendation av vänner, som bott där förut, hade vi bokat in oss på Foresters Arms, vackert och högt beläget i barrskogarna några mil från Ezulwini Valley, den dal mellan de två största städerna Manzini och Mbabane som är landets huvudsakliga turistmagnet. Där tog vi det lugnt, gjorde skogspromenader, åt goda trerättersmiddagar och gjorde dagsutflykter i de svindlande vackra och bergiga omgivningarna. Vi hann med två nationalparker, Hlane och Mlilwane, som förvisso är pyttepyttesmå jämfört med Kruger-parken, men icke desto mindre har en hel del djur att beskåda.

Som ovan nämnts är Swaziland känt för sina fina hantverken… sådant som textilier, korgar, träarbeten, och det finns även en känd ljusfabrik dit det kommer busslaster med turister.  Det finns också en del lite flashigare designerbutiker men det mesta säljs på marknadsplatser med rad efter rad av enkla stånd. På en sådan var vi och köpte på oss lite smycken, ett förkläde till Stella, en korg till Karin, och bäst av allt: en sjuhelsickes stor bastrumma klädd med koskinn, till min stadigt växande samling av slagverk.

Efter Swaziland skulle vi till Nelspruit i Sydafrika för att göra en del ärenden, och valde då att korsa gränsen via en rutt som knappt trafikeras alls. Från Pigg’s Peak i nordvästra Swaziland tar man in på en bitvis väldigt gropig grusväg, som slingrar sig två mil uppåt genom skogarna till ca 1500 meters höjd, till det lilla gruv- och gränssamhället Bulembu (där det mot alla odds fanns en fantastisk lodge som serverade smarriga pizzor!). Efter gränskontrollen till Sydafrika var vägen sen asfalterad. Nu öppnade sig plötsligt hisnande scenerier, och under fyra mils körning ner mot staden Barberton passerade man det ena spektakulära bergspasset efter det andra. Den här vägen kallas för ”Genesis Route” av den anledningen att dessa klippformationer, en del av Makhonjwa Mountains, hör till de äldsta i världen. Här i bergen har man hittat de absolut tidigaste spåren av fossila livsformer i form av bakterier och andra mikroorganismer, daterade till 3,5 miljarder år sedan då havet gick ända hit upp. Detta är bokstavligt talat vår planets vagga! Ställd inför dessa fakta kombinerat med områdets storslagenhet, kände man sig onekligen liten och ödmjuk. Lite svettig under armarna efter alla hårnålskurvor och branta backar kom vi så småningom fram till Nelspruit. Där tog vi in på kedjehotellet Mercure och hoppade direkt i deras pool för en välbehövlig avsvalkning.