I samband med att vi hämtade Stella på ridlägret, som för övrigt hade varit hur lyckat som helst, påbörjade vi en roadtrip genom södra Afrika som ska vara i nästan två veckor. Efter en övernattning utanför Pretoria var det första delmålet Botswanas huvudstad Gaborone. Vi hade hört sägas att det egentligen inte finns så mycket att se där, vilket också visade sig vara sant, men jag känner att man inte riktigt varit i ett land om man inte varit i huvudstaden.
Första maj i Moçambique – Dia do Trabalhador – har inte den typ av manifestationer och demonstrationer som är vanliga på många platser i världen, men likväl är det en helgdag. Konstigt vore det annars i en nation befriad från sina kolonisatörer av en marxist-leninistisk rebellrörelse. Det betydde iallafall att vi fick en långhelg som vi kunde använda för en minisemester, och vi hade beslutat oss för att åka till Chidenguele. Det är ett litet samhälle fyra timmars körning norrut, med milslånga ständer där det finns hotell och semesterboenden utspridda lite här och där.
Kändes lite mysko att komma tillbaks till Sverige för första gången sedan flytten. Var det en hemkomst? Nja, vi enades om att det nog inte var det, för Maputo är ju faktiskt vår hemstad nu. Låt oss kalla det för en återkomst istället. Det var iallafall en speciell känsla att lalla omkring på gatorna i Stockholm, som en turist i sina gamla hoods. Både Karin och jag hann med att besöka våra forna arbetsplatser, och barnen fick hänga med sina gamla klasser under en dag vilket verkade vara mycket uppskattat av alla. Kul också att komma till stugan i Dalarna och uppleva vinterns sista skälvande dagar. I Orsa Grönklitt fanns fortfarande tillräckligt med snö för att glida runt i spåren, och på släktträff i Malung fick barnen till sin lycka testa att köra ”farbror” Egons snöskoter ute på den snötäckta isen.
Örby - Maputo - Lusaka 