Salomé

I något tidigare inlägg har jag nämnt Salomé, som är vår hemhjälp – eller empregada som det heter på portugisiska. När Karin fick tjänsten här, tog vi även över hennes företrädares lägenhet och fick Salomé ”på köpet”. Det kan tyckas som en kvarleva från gammelkoloniala tider att som europeiska besökare i landet ha en hemhjälp som städar, bäddar, tvättar, stryker, viker kläder och lagar mat. Ja kanske det, men å andra sidan är det också så att i vår situation förväntas det att man är med och skapar arbetstillfällen, så det är något helt naturligt.  Jag ska inte gå så långt att säga att Salomé blivit som en i familjen, men vi är väldigt glada att ha henne hos oss.

Den här helgen har vi haft extra mycket med henne att göra. I fredags kväll när det var vuxenfest på skolan, hade vi frågat om hon skulle kunna tänka sig att vara barnvakt, vilket hon gärna ställde upp på. Salomé, som är knappt 50, har själv fyra barn och även barnbarn, så det kändes som att Leo och Stella skulle vara i goda händer. Och efter att ha startat med att laga en pannkaksmiddag kunde det liksom inte gå fel. Enda kruxet var sen att få hem henne på ett säkert sätt till förstaden Matola där hon bor, så vi ordnade en taxi vilket visade sig bli ”rätt” dyrt i den sena timmen.

För en tid sen fick vi liksom i förbifarten veta att hon under fyra års tid gått och läst teologi på kvällstid i sin kyrkas regi. Vi var inbjudna till hennes examensceremoni för några veckor sen, men eftersom det var under höstlovet var vi ju bortresta då. Idag missade vi dock inte chansen att delta i en annan festlighet som vi blivit bjudna till, då kyrkan hon tillhör, Igreja Evangélica Assembleia De Deus (som är en del av pingströrelsen), firade invigningen av en ny kyrka – eller tempel i deras egen terminologi – som de byggt just i Matola. Under veckan som gick fick Salomé gå tidigare flera dagar för att fixa med håret och ordna med en ny dress denna betydelsefulla dag till ära. Så i morse gav vi oss iväg, först längs motorvägen N4 som går från Maputo mot sydafrikanska gränsen, sen in på allt mindre grusvägar tills vi var framme.

När vi anlänt blev vi hänvisade till ”VIP-platser” längst fram vid scenen, där programpunkterna avlöste varandra i rasande fart. Det var naturligtvis mycket sång och dans, uppblandat med predikningar och lovtal. Vi har ju aldrig varit med på något frikyrkligt event tidigare, men det var precis som man sett på TV… med extatisk gospelsång från flera körer (Salomé var med i en av dem), mässande pastorer och hängivna församlingsmedlemmar som mer eller mindre började tala i tungor under lovprisningarna. Så länge vi var kvar såg vi dock ingen som föll omkull i krampaktiga spasmer efter att ha blivit ”berörd av Gud”, men det kanske kom senare. Vi valde att bryta upp vid lunchtid, men festligheterna skulle sen fortsätta ända till kvällen.

Även om vi inte känner oss omvända efter denna upplevelse, var det väldigt intressant med detta nedslag i något som i högsta grad är verklighet för alla de många moçambikaner som lever nära religionen.

Så vill jag avsluta med en liten tribut till Salomé, som gör livet så mycket lättare för oss. Av en händelse är en av de låtar jag lyssnat mest på under året ”Salome” med det amerikanska bandet Woven Hand (som råkar vara frontade av den djupt troende David Eugene Edwards), från det fantastiska album de släppte i början av året. Här en live-upptagning av den låten från Strasbourg i juni, ett par veckor innan jag såg dem på Debaser Medis. Enjoy!