Vinprovning och vrakdelar

September-oktober är en period med flera nationella helgdagar relaterade till händelser från Moçambiques befrielsekamp. Denna veckan inleddes med en ledig måndag – Dia da Vitória – vilket innebar att det var en långhelg som upplagd för en utflykt. Vi ställde då återigen in siktet på Seringa Lodge utanför Nelspruit i Sydafrika, som är något av ett favoritställe för skandinaver i regionen; för såväl bofasta expats som turister på semester. Vår norska vän Kjersti hade bokat hela lodgen för en gourmet- och vinprovarhelg för fem familjer: två svenska, två norska och en portugisisk som vi inte kände sen tidigare men som visade sig vara en trevlig ny bekantskap.

Som jag nämnt tidigare drivs Seringa av svenska Cecilia och hennes sydafrikanske make Roger. Hon är kockutbildad och han safariguide och dessutom vinkännare, och de hade satt ihop en femrättersmeny med utvalda lokala viner som vi åt på lördagkvällen. Först fick de sammanlagt tretton barnen äta, och när de spungit iväg kunde vi vuxna sätta oss till bords. Vädret var tyvärr så kylslaget att vi inte kunde sitta ute på terrassen som det var tänkt, utan det blev långbord inomhus istället. Men det gick bra det också, och vi njöt av god mat och dryck medan Roger la ut texten om vinerna vi drack. Flera av dem kom från vingården The Goose som drivs av golfproffset Retief Goosen, och vi var bara tvungna att köpa med oss ett antal flaskor av deras utsökta Shiraz.

Efter två nätter på Seringa fortsatte vi med nyservad bil till Needles Lodge, som ligger i Marloth Park precis brevid Krugerparken (endast åtskiljda av floden Crocodile River). Flera av våra Maputovänner har bott på och rekommenderat Needles, så vi blev sugna på att testa den själva också nu när vi hade en extra ledig dag. Inne i Marloth Park går det djur som zebror, giraffer och vårtsvin fritt, och har man tur kommer de fram ända till knuten på sitt hotell.

På väg till Needles körde vi ännu en gång genom Krugerparken. När vi var där första gången i höstas köpte vi ett årskort, ”Wild card”, som det nu var sista gången vi kunde utnyttja innan det går ut. Kostnaden för det kortet har vi tjänat in med råge, speciellt eftersom det även gäller i de nationalparker vi besökt i Swaziland. Vi såg som vanligt mycket djur, men av kattdjuren som ju är de mest eftertraktade såg vi bara en skymt av lejon som låg och vilade sig en bit in i bushen.

På måndagen på väg tillbaks till Maputo tog vi en annan väg än den vi brukar, och styrde in längs en sydligare rutt till det hörn där gränserna för Sydafrika, Moçambique och Swaziland möts. Där i detta lite mer höglänta område i Lebombo-bergen finns ett minnesmonument över det fria Moçambiques första president, landsfadern Samora Machel, som tillsammans med 34 andra högt uppsatta personer omkom när deras flygplan kraschade på denna plats i oktober 1986. Nio personer överlevde. Som så ofta vid sådana här olyckor finns det mer eller mindre vilda teorier om sabotage. Det har påståtts att Sovjet ville bli av med Machel eftersom han och hans FRELIMO-parti  i deras tycke börjat orientera sig bort från sina revolutionära marxist-leninistiska rötter, för att istället närma sig marknadsekonomierna i Väst. Eller att Sydafrika låg bakom det som vedergällning för att ANC tilläts ha baser inne i Moçambique. En annan spekulation är att det pågick en spritfest ombord som även besättningen deltog i, vilket då skulle kunna förklara de grova pilotmisstag som begicks just innan kraschen. Men exakt vad som hände får vi nog aldrig veta.

I alla händelser var det ett mycket värdigt monument, en installation av 35 järnrör (ett för varje dödsoffer) konstruerade på så sätt att de skapade ett klagande ljud av vinden. Nelson Mandela invigde monumentet 1999. Händelsevis hade han året innan gift sig med Samora Machels änka Graça. I anslutning till monumentet finns också ett litet museum som dokumenterar Machels liv och den turbulenta period i Moçambiques historia som han verkade i. Vi blev förvånade över hur frispråkig utställningen var. Det beskrevs t.ex. hur de poliser som var först på olycksplatsen ägnade sig åt att plundra vraket och döda kroppar istället för att hjälpa skadade överlevande. Flera som avled på platsen hade antagligen kunnat räddas om de fått hjälp direkt.

Både inne på muséet och på området utanför fanns också en massa vrakdelar från planet. Sammantaget var det en upplevelse som verkligen berörde, och man kan bara hoppas att så många som möjligt hittar dit eftersom platsen är lite avsides belägen.