Händer som talar – och händer som vinkar farväl

Händer som talar – och händer som vinkar farväl

Jag har i något tidigare inlägg skrivit om ett dövcenter här i Maputo, Mãos que Falam – ”händer som talar”. Det är en grupp döva tjejer/kvinnor som träffas i en närbelägen kyrkas lokaler för att få utbildning i sömnad och andra praktiska hantverken. Personer här i landet som är döva eller har andra handikapp blir väldigt lätt diskriminerade och har svårt att komma in i samhället, och det anses ofta var en skam för familjen att de ”drabbats”. Många av de som ses tigga ute på gatorna sitter i rullstol eller är blinda (och ofta då med ett barn som ledsagare).

Fortsätt läsa ”Händer som talar – och händer som vinkar farväl”

Swaziland

Swaziland

Tänk dig ett litet naturskönt och höglänt kungadöme, inklämt mellan jättarna Sydafrika och Moçambique, där det finns ett vänligt, stolt folk med levande traditioner, inte minst för vackra hantverksarbeten.  Detta skulle kunna vara ett sätt att beskriva Swaziland, Afrikas sista absoluta monarki. Men man kan även med rätta hävda att det är ett extremt odemokratiskt och ojämlikt land på ruinens brant, tyngd av en enorm statsskuld, styrd med järnhand av kung Mswati III och en liten elit runt honom, som vältrar sig i lyx medan 70% av befolkningen måste klara sig på mindre än 2 US$ om dagen. Politiska partier är förbjudna, det finns ingen ”freedom of speech”, kritik mot kungen eller parlamentet jämställs med terrorism, landets medellivslängd är bland de lägsta i världen pga härjningarna av HIV och tuberkulos. And the list goes on…

Allt detta till beaktande är det ändå ett populärt land att besöka, och som turist lär du inte konfronteras med mer än den vackra ytan (men det är ju bra att upplysa sig om baksidan). Karin och jag var i Swaziland för 15 år sedan, och kände nu att vi ville komma tillbaks med barnen under jullovets andra hälft. Det är trots allt bara en dryg timmes bilresa till gränsen från Maputo.

Fortsätt läsa ”Swaziland”

Maputo: art deco-staden

Maputo: art deco-staden

Vi har ett behagligt liv här. Fantastiskt boende, nära till hav likväl som till vildmark, sommar året om, givande umgänge med många sociala sammankomster, nöjda barn. Listan kan göras ännu längre. Vi har sålunda ingen rätt att klaga, men icke desto mindre blir man deppig över hur vissa saker sköts i landet.

Valet exempelvis. Även om regeringspartiet Frelimo förklarats som vinnare är den slutliga sammanräkningen inte klar, och oppositionen vägrar godkänna resultatet pga utbrett fusk och försvårande för folk att rösta, framför allt i distrikt där oppositionen är stark. Det är liksom så ingrott i systemet att det ska fuskas, trots att alla möjliga observatörer och journalister finns närvarande. Det Karin och hennes kollegor fick se under sin valövervakningsmission gör en så ledsen å medborgarnas vägnar; de som köar i timtals för att få lägga sin röst, bara för att i ett senare skede få sin röstsedel förstörd om den lagts på ”fel” parti. Eller valurnor som ”stuffats” fulla med Frelimo-röster. Suck!

Sen det här med det eskalerande tjuvskyttet i nationalparker i regionen, där merparten begås av moçambikanska gäng uppbackade av ligor från Sydostasien (där noshörningshorn är mer värt än både guld och kokain). Trots påtryckningar och hot om sanktioner från det internationella samfundet gör regeringen ingenting, säkerligen för att vissa personer på höga poster får sin beskärda del.  Och så har vi alla de småbrukare som körs iväg för att ge plats åt utlandskontrollerade plantager… och de lokala fiskarna vars fångster stadigt minskar eftersom fiskerätter sålts ut till internationella koncerner vars fartyg ligger en bit ut i havet och trålar med industriell effektivitet. Det kortsiktiga resultattänkandet härskar, på bekostnad av långsiktigt hållbarhetstänk.

När sådana tankar blir för påträngande får man istället försöka hänge sig åt det positiva och vackra som naturligtvis också finns här, även om man ibland måste skrapa på ytan och pilla bort flagorna för att komma åt det. En hjälpare i nöden är Maputo a pé, en organisation som arrangerar guidade fotvandringar i staden, ofta med konst- och kulturteman.

Fortsätt läsa ”Maputo: art deco-staden”

Go Mambas!

Go Mambas!

Det är något speciellt med att gå på fotboll i Afrika. När vi var i Gambia för ett par år sedan hamnade vi på en landskamp mot Mauretanien. Det var en dålig match på en dålig plan som slutade 0-0 och avslutades med ett riktigt rallarslagsmål med de flesta spelarna inblandade. Men det gav ändå mersmak tack vare stämningen på läktarna med de dånande trumrytmerna och alla kvinnliga försäljare som balanserade dignande fat med frukt och nötter på sina huvuden,  upp och ner längs de branta läktartrapporna. Nu när vi fick höra att Moçambique skulle möta Kap Verde i en kvalmatch till de Afrikanska Mästerskapen var vi inte sena att hänga på.

Fortsätt läsa ”Go Mambas!”

Rise & Shine, Crash & Burn

Rise & Shine, Crash & Burn

Sen i somras har svenska ambassaden i Maputo varit som ett skepp utan kapten. Kompetenta styrmän och matroser finns naturligtvis, och till och med en ny kapten, som dock tills nu varit fastsurrad vid masten. Den nya ambassadören, Irina Schoulgin Nyoni, anlände för ungefär en månad sedan, men innan hon kunde överlämna sina ackrediteringsbrev till presidenten hade hon formellt sett inte tillträtt.

Det är inget lätt läge att komma hit som färsk ambassadör. Ett trassligt politiskt läge i Sverige efter valet, och vem vet åt vilket håll utrikes- och biståndspolitiken kommer att dra nu? Och ett likaledes trassligt läge här i Moçambique då de första signalerna var att president Guebuza inte skulle ha tid att ta emot Schoulgin Nyoni före valet nästa månad. Och efter valet kommer det vara en ny president hur det än går, och vem kunde veta när denne prioriterar ett sådant möte?

Fortsätt läsa ”Rise & Shine, Crash & Burn”

Drama på vår gata

Drama på vår gata

Jag har redan skrivit lite om vår gata, Avenida Friedrich Engels, och lagt upp en del bilder på vår utsikt. Det är absolut en ”gräddhylla”, och inte fel att jämföra med Fjällgatan i Stockholm. Hyreshus med exklusiva lägenheter, pampiga privatvillor och residens (bl.a. svenska ambassadörens) ligger på rad här. På helgerna kommer korteger med bröllopssällskap hit för att låta sig fotograferas. Olika träningsgrupper kör sina pass direkt på trottoaren utanför vårt hus. Allt låter ju toppen med gatan, men det finns en baksida också…

Fortsätt läsa ”Drama på vår gata”

Olof Palme och Kim Il Sung

Olof Palme och Kim Il Sung

Vad har dessa två, diametralt motsatta statsmän gemensamt? Ni gamla afrikagrupp:are och forumsyd:are och andra afrikavänner som läser detta vet säkert svaret, annars kommer det längre ner.

Jag tänkte berätta lite mer om vår nya hemstad i det här inlägget. Karin jobbade ju här 2000-01 och jag spenderade större delen av mina semestrar här under den perioden. En hel del är sig likt, men mycket har också förändrats sen dess.

Fortsätt läsa ”Olof Palme och Kim Il Sung”

Skolstart

Skolstart

Skandinaviska skolan i Maputo har funnits i många år. Tidigare har den varit helsvensk, men nu går det även några norska barn där. Skolan följer svensk läroplan, och lärarna är svenska eller norska medan de flesta fritidsledarna är lokala som dock pratar svenska på någon nivå. Där finns helt fantastiska faciliteter med pool, tennisbana, kojor, klätterträd, och massor av lek- och sportredskap att låna.

Redan vår första vecka gick Leo och Stella dit, eftersom fritids var öppet. Det var ett bra sätt att känna in skolan, träffa personalen i lugn och ro, och lära känna de barn som var där då.

Fortsätt läsa ”Skolstart”

TAP281 var god dröj

TAP281 var god dröj

Dags då för sista etappen. Upp tidigt den 7/8 för förmiddagsflighten TAP281 till Maputo. Vid incheckningen får vi kallduschen: planet är 3,5 timmar försenat! Ingen orsak anges, men ryktesvägen hör vi att anledningen kan vara att TAP drabbats av punktstrejker bland både kabin- och markpersonalen (något som det påstås hållas tyst om av PR-mässiga skäl). Konsekvensen blir hur som helst att vi kommer landa ca. 00:30 lokal tid, vilket blir problem eftersom hotellet vi ska bo på första nätterna bara har transferservice till 22. Men ett par telefonsamtal senare har Karin fixat det, dock mot en saftig extra avgift.

Fortsätt läsa ”TAP281 var god dröj”