Även om Moçambique har varit ett splittrat land, och under ett drygt decennium var plågat av ett blodigt inbördeskrig, är det rent politiska orsaker som legat till grund för konflikterna. Eller kanske snarare ekonomiska. Oppositionen i Renamo har egentligen inget eget partiprogram att komma med, utan tycker helt enkelt att det är deras tur att  håva in det de anser sig har rätt till. För så är det: den som har makten i landet har också kapitalet. Den politiska och militära eliten kan via allierade släktingar och bulvanbolag roffa åt sig lukrativa kontrakt inom snart sagt alla områden. Läste nyss en deprimerande rapport om alla Frelimo-toppar och generaler som skaffat sig ytterst värdefulla koncessioner inom gruvnäringen. Eller som när transportminister Mesquita lägger ut kontrakt på driften av de största hamnarna i landet på bolag som han själv och hans bror äger. Sådant agerande är legio. Inte konstigt att Renamo-ledaren Dhlakama tycker sig ha väntat länge nog, dryga 40 år, på att få vara med på festen som sker på folkets bekostnad.

Fortsätt läsa ”Hotad endräkt?”

Det talas mycket om ekonomin i Moçambique för tillfället. Jag är egentligen inte rätt person för att ge mig på att koka ner övergripande makroekonomiska skeenden till ett ynka blogginlägg, men jag ska försöka sammanfatta lite. Det senaste decenniet har ju landet hyllats unisont för sin snabba tillväxt, och har varit en av den afrikanska kontinentens hetaste vallfärdsplatser för investerare. Detta inte minst tack vare rika fyndigheter av gas utanför kusten i norra delen av landet, där stora internationella oljebolag, inklusive Statoil, varit med i huggsexan om koncessioner. För 2016 spås dock tillväxten stanna på 6.3%, vilket fortfarande är högt jämfört med de flesta andra länder söder om Sahara, men är ändå en illavarslande inbromsning jämfört med de dryga 7% som det legat på under senare år. (Detta märks inte minst på fastighetsmarknaden som jag skrev om tidigare). Tyvärr har inte tillväxten kommit folket tillgodo heller, utan IMF har i en rapport nyligen konstaterat att Moçambique hör till de sämsta i världen när det gäller förhållandet mellan ökning av BNP och den takt med vilken fattigdomsreducering sker. I Maputo märks det förstås inte så mycket, här tycks antalet flotta bilar på gatorna öka för var dag, men ute i provinserna har folket det lika svårt som någonsin.

Fortsätt läsa ”Det där med ekonomi…”

Vi ligger i startgroparna för att ta höstlov, och väntar in familjen Roos som kommer och hälsar på oss för andra året i rad. De är i skrivande stund på väg till Maputo via några dagars safari i Kruger-parken. Tillsammans ska vi sen åka norrut till Tofo, stranden där vi var i julas. Annars har det inte hänt så mycket hos oss senaste veckan, men det betyder ju inte att hela Moçambique står still. Så jag tänkte passa på att lyfta fram några grejer som det skrivits och pratats om här på sistone.

Fortsätt läsa ”Ur nyhetsflödet”