Moçambique i SvT

Moçambique i SvT

Har man sett, Moçambique dök på sistone upp som inspelningsplats för programserier på SVT inte mindre än två gånger. Vet inte om det är en slump eller om det faktiskt finns ett ökat intresse för landet, men som boende här var det spännande att se hur Moçambique och dess befolkning skildras… och på så totalt skilda sätt. Först var det Anne Lundberg och hennes kock-kompis Paul som kom ner för att fridyka med delfiner i programmet Landgång. Sen handlade ett avsnitt i serien Arvinge Okänd om hur Kattis Ahlström och Niklas Källner letar upp arvingar till en moçambikisk kvinna som kom till Göteborg på sextiotalet.

Fortsätt läsa ”Moçambique i SvT”

Gorongosa t.o.r.

Gorongosa t.o.r.

Det har blivit en tradition för oss att inleda sommarlovet med att resa en 10-12 dagar i regionen. För två år sedan bilade vi till Botswana och vidare till de episka Victoria-fallen. Förra året flög vi upp till landets kulturminnesmärkta gamla huvudstad Ilha de Moçambique. Nu kände vi att det var dags att plocka fram bilen igen för en rejäl långkörare längs vad som delvis visade sig vara chockerande dåliga vägar. Målet denna gången var Gorongosa, den forna kronjuvelen bland nationalparkerna i Moçambique. På sextiotalet var parken ett väldigt populärt resmål för portugisiska kolonisatörer och rika rhodesier. Under inbördeskriget (76-92) som följde efter självständigheten från Portugal sköts emellertid större delen av djurpopulationerna bort; elefanterna jagades för sitt elfenben som kunde bytas mot vapen, medan andra djur dödades för att ätas upp. Även efter fredsavtalet -92 fortsatte oreglerad troféjakt under några år. Det beräknas att 90-95% av djuren hade försvunnit då. Sen 2004 har dock den amerikanske filantropen Greg Carr via sin stiftelse investerat många miljoner dollar för att i samarbete med staten återupprätta Gorongosas forna glans och verka för en hållbar turism där. Djurpopulationerna har sakta men säkert ökat, och den portugisiska hotellkedjan Montebelo driver en lodge och safariverksamhet inom parkens gränser. Man får ännu inte köra själv där inne då vissa elefanter fortfarande har aggressivt beteende, eftersom de ännu bär på minnen från krigets hemskheter. En elefant glömmer aldrig. Fortsätt läsa ”Gorongosa t.o.r.”

Fortaleza de Maputo

Fortaleza de Maputo

Maputos fästning är ett historiskt monument som de flesta besökare i staden ägnar åtminstone en liten del av sin tid åt. Byggnaden i sig är inte speciellt imponerande egentligen, men mer intressant som ett vittnesbörd över stadens brokiga historia. Eller egentligen inte staden Maputos historia, utan snarare historiken för den plats där Maputo numera är beläget. Fästningen fungerar som ett museum för militärhistoriska artefakter, och flera statyer av prominenta portugisiska kolonisatörer som tidigare stod på mer framträdande platser i Maputo har flyttats dit, lite i skymundan så att säga. Dessutom används den för tillfälliga konstutställningar (mer om det nedan) och den kan även hyras som festlokal. Vi var ju där för två år sen när de nordiska ambassaderna hade gemensamt nationaldagsfirande på innergården.

Fortsätt läsa ”Fortaleza de Maputo”

Bushfire 2017

Bushfire 2017

En av årets höjdpunkter för oss, och många andra i Maputo, inträffar sista helgen i maj, musikfestivalen Bushfire i Swaziland. För oss var det nu tredje året i rad som vi åkte dit, och jag har skrivit om den tidigare, t.ex. i detta inlägget. Överhuvudtaget gillar vi att besöka Swaziland med dess vackra natur, höga klara luft och fina ställen att bo på, och jag kom fram till att detta var nionde gången vi var där (för barnen blir det ytterligare ett par gånger genom lägerskolor de varit på där). De mysigaste och mest pittoreska lodgerna blir fullbokade långt i förväg till Bushfire-helgen, men vi hade hittat ett bra hotell ändå: Sibane Hotel som låg ca en kvarts bilväg från festivalområdet och hade väldigt rymliga familjerum och en väl tilltagen frukostbuffé. Vi hade sällskap av tre andra svenskfamiljer där… vi rör oss ju gärna i flock.

Fortsätt läsa ”Bushfire 2017”

Salt och stavning

Salt och stavning

Igår hände det rätt mycket, kanske framför allt på det kulturella planet. Men först och främst var det ju Karins födelsedag, som vi tänkte fira med ett restaurangbesök på någon trevlig lokal. Innan dess skulle vi dock på en uppvisning på barnens skola, Amerikanska skolan i Maputo. De hade nämligen en ”talent show” för eleverna på Primary School (årskurs 1-5), där Stella och tre av hennes kompisar ställde upp med ett sångnummer. Först hade det varit en uttagning, och de som passerade det nålsögat fick vara med på själva showen. Massor av barn ville vara med, för det är ju något amerikaner är bra på: att uppmuntra barnen till att ta plats och tro på sig själva. Och lite tävlingsinriktat ska det ju gärna vara också. Stella och hennes gäng hade iallafall kvalat in till gårdagens show.

Fortsätt läsa ”Salt och stavning”

Mafalala – Maputos Soweto

Mafalala – Maputos Soweto

I utkanten av centrala Maputo, inte mer än kanske en kvart med bil från där vi bor, ligger en relativt liten stadsdel – eller bairro –  med oerhört stor betydelse för det fria Moçambiques uppkomst: Mafalala. Ett väl definierat område på ett par kvadratkilometer med drygt 20,000 invånare, inramad av några större avenyer, vars symbolvärde inte är fel att jämföra med Sowetos i Sydafrika, eller varför inte Harlems i New York. Till Mafalala förvisades lokalbefolkningen när portugiserna påbörjade omdaningen av dåvarande Lourenço Marques centrala delar, som kom att kallas cidade de cemento – cementstaden – med moderna höghus och breda avenyer. I Mafalala fick man hålla tillgodo med byggnadsmaterial som korrugerad plåt samt strå, vass, och trä. Mer permanenta material som sten och cement var förbjudet – en noga uttänkt strategi av kolonisatörerna för att invånarna där skulle vara lätta att ånyo förflytta i takt med att cementstaden växte. Den här typen av område med temporär bebyggelse fick namnet cidade de caniço (caniço = strå, vass), typ det som kallas township, favela eller rätt och slätt slum på andra språk. Precis som i Sydafrika under apartheid fick inte de svarta korsa den osynliga gränsen och komma in i de vitas cementstad, om de inte först visade sin duglighet genom att klara av prov i att tala portugisiska, äta som en portugis och klä sig som en europé. Kristen skulle man naturligtvis vara också. Då hade man blivit assimilerad, då var man godkänd.

Fortsätt läsa ”Mafalala – Maputos Soweto”

Punkada

Punkada

Punken har blivit medelålders. Det är 40 år sedan de första skivorna började släppas 1976, vilket har uppmärksammats genom massor av tidningsartiklar och utställningar lite varstans i världen. Jag och många med mig minns nog fortfarande den berusande känslan när man hörde band som Ramones och Sex Pistols för första gången. Fast aldrig hade jag väl trott att jag här i Maputo skulle få se en utställning om punkens historia och den kontext ur vilken rörelsen föddes, men på den punkten bedrog jag mig faktiskt. Härom veckan invigdes utställningen Punkada på Centro Cultural Franco-Moçambicano (CCFM), stadens antagligen mest aktiva kulturscen där det sker konserter, filmvisningar, dansuppträdanden, föredrag och inte minst konstutställningar på löpande band.

Fortsätt läsa ”Punkada”

Kulturellt kapital

Kulturellt kapital

Tillvaron som s.k. spouse (medföljare) innebär ett stort ansvar för hemmet och familjen. Det är mycket praktiska detaljer kring hushållet som behöver styras upp, inköp som ska göras, räkningar som ska betalas på plats hos våra leverantörer av exempelvis TV/Internet och vattendunkar till vår vattenkylare. Med jämna mellanrum är det något som går sönder eller inte fungerar i lägenheten så hantverkare måste tillkallas. Och inte minst att förbereda barnen för nästa skoldag och se till så att de får med sig alla läxböcker, utrustning för olika aktiviteter, matkuponger, mellanmål, mm. Men självklart blir det en hel del tid över också, som vi medföljare fyller på olika sätt: en del har egna jobbprojekt, en del pluggar (själv har jag ju hunnit med bägge delarna). Det löps och tränas mycket. Vi ses ibland för gemensamma fikor och luncher. En del av oss nordiska medföljare har dessutom sen en tid tillbaks börjat göra utflykter av kulturell karaktär tillsammans.

Fortsätt läsa ”Kulturellt kapital”

Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat

Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat

Utanför kusten, långt uppe i norra delen av landet, ligger den lilla ön/samhället Ilha de Moçambique där ungefär 14,000 invånare tränger ihop sig. Ursprungligen en arabisk hamn och handelsutpost, men sedan Vasco da Gama 1498 besökte ön på sin väg till Indien möttes och stöttes portugisiska, arabiska och indiska intressen där. Liksom Zanzibar var ön ett centrum för handel, inte minst med slavar som togs dit ända från Zimbabwe och Malawi. Den arabiske sultanen på ön hette Ali Musa Mbiki, vilket föranledde portugiserna att ge den namnet Moçambique som ju så småningom blev namnet på hela nationen. Ön blev med tiden huvudstad i Portugisiska Östafrika, men efter att Suezkanalen öppnade tappade den i betydelse och Lourenço Marques (numera Maputo) blev 1898 huvudstad istället. Numera är ön utnämnd till världsarv av Unesco och folk livnär sig mestadels på turism och fiske.

Fortsätt läsa ”Ilha de Moçambique – det gamla hjärtat”

Den blomstertid har kommit

Den blomstertid har kommit

Ja nu har barnen sjungit ut läsåret. De fick dock stanna på fritids ännu en vecka, men nu börjar sommarlovet på riktigt. Efter sommaren väntar stora förändringar med byte till en annan skola, men mer om det när den dagen kommer. Just nu packar vi resväskorna för en första semestervecka uppe i norra delen av landet, på ön Ilha de Moçambique som ursprungligen var en portugisisk handelsstation på rutten till Indien. Fram till 1898 var det dessutom landets huvudstad. Det är nog ingen vild gissning att nästa inlägg kommer därifrån, om bara uppkopplingarna fungerar.

Fortsätt läsa ”Den blomstertid har kommit”

Favoriter i repris

Favoriter i repris

Nu under sena maj och tidiga juni känner vi oss som inneslutna i en tidskapsel. Händelser som vi upplevde för ett år sedan upprepar sig nu med jämna mellanrum. Det skulle på Skandinaviska skolan vara den årliga fotbollsturneringen mellan nordiska ambassadlag, men den regnade tyvärr bort. Det var även vårfesten/marknaden Mayfair på Amerikanska skolan dit verkligen alla expats i Maputo kommer, som blev en trevlig dag i strålande sol. Den största händelsen för många så här års är dock musikfestivalen Bushfire i Swaziland (jag skrev om förra årets upplaga här). Som ett flyttfågelstreck rör sig Maputo-borna dit i flockar som får de vanligtvis så sömniga gränskontrollerna att förvandlas till en trögflytande massa av köande och alltmer otåliga festivalbesökare.

Fortsätt läsa ”Favoriter i repris”

Maputo: konst i det offentliga rummet

Maputo: konst i det offentliga rummet

I Maputo finns det en hel del offentlig konst. Inte alltid på de mest uppenbara ställena, men likväl finns det där. Det roliga är att flera av landets absolut mest välrenommerade konstnärer finns representerade ute på stan, sådana som målaren Malangatana Ngwenya, skulptören Alberto Chissano och Naguib Abdula som mest är känd för sina enorma muraler och mosaiker. Jag har haft det här inlägget i tankarna ett tag, och inför sammanställandet försökte jag hitta något skrivet om konst/kultur från Marx eller Engels, men det gick jag bet på. Med tanke på det fria Moçambiques marxist-leninistiska fundament hade varit grymt att kunna backa upp det här temat med några braskande Marx-citat om konstens plats i ett kommunistiskt samhälle, men nä… han verkar inte haft tankarna åt det hållet (fast rätta mig gärna om jag har missat det).

Fortsätt läsa ”Maputo: konst i det offentliga rummet”

90-talet lever igen

90-talet lever igen

Ja, då var det dags för årets första stora vuxenfest, tack vare Karins kollega på ambassaden Love. Jag har nämnt det tidigare, men Love växte själv upp som barn/tonåring i Maputo i en Sida-familj. De bodde ju då till och med i den lägenhet vi bor i nu. Nu skulle hans gamla svenska kompisgäng från den tiden komma på besök, och i samband med det bjöd de in till fest med nittiotalstema där alla hitsen från den epoken skulle spelas både live och av DJ. Det band som Love och jag och några till startat fick därmed chansen att göra vår första riktiga spelning, och vi hade repat in ett tidstypiskt set med låtar av exempelvis Radiohead, Pulp, Cranberries, Weezer och – som final – Nirvana.

Fortsätt läsa ”90-talet lever igen”

Museum och mello

Museum och mello

Har man inget bättre för sig på helgerna, finns det ett och annat museum att besöka. Det Naturhistoriska museet är en klassiker i Maputo, och stadens Konstmuseum är inte illa det heller. Den här helgen tog vi en promenad till det Geologiska museet som är inrymt i en vacker gammal byggnad (ursprungligen en synagoga faktiskt) på Avenida 24 Julho. Det låter kanske inte så spännande, men till och med barnen tyckte det var intressant att se utställningarna över olika bergarter, mineraler och ädelstenar som bryts i landet. Gruvdriften är inte för inte en av Moçambiques viktigaste exportgrenar, trots sjunkande världsmarknadspriser, och en av de största industrianläggningarna i landet är aluminiumsmältverket Mozal strax utanför Maputo.

Fortsätt läsa ”Museum och mello”